Ett land med fallgropar

Närbild på flicka i skolan.Åsa Nilsson är med som ledsagare när Synskadades Riksförbund besöker sin samarbetsorganisation i Managua, Nicaraguas huvudstad. Hon blir förundrad över hur någon som är gravt synskadad eller blind kan ta sig över gatorna. Fordonen kör besinningslöst, det är glest med bevakade övergångsställen och på många platser finns det djupa hål rätt ner i gatan.

– Tack vare Gud har jag haft tur, säger Norma Alicia Espinoza som tar sig fram på egen hand, men hon ber alltid om hjälp när hon ska gå över gatan.

Vi träffar Norma på ett nyöppnat rehabiliteringscenter, som ingår i synskadeorganisationens OCN:s projekt. Norma förlorade sin syn för åtta år sen, på grund av diabetes. Först nu får hon stöd för att fixa vardagen.

På rehabiliteringscentret pågår ett projekt för synskadade mellan 16 och 60 år. I grundrehabiliteringen ingår käppträning, datorkunskap, braille, matlagning och psykosocialt stöd. Under 2014 är det tänkt att staten ska ta över ansvaret för centret.

I skolan är det viktigt att förändrade attityder

I Nicaragua får de barn med funktionsnedsättning som har möjlighet att gå i skolan oftast undervisning i specialskolor, upp till årskurs sex. Därefter måste de sluta skolan, eller börja i en vanlig skola.

På en av skolorna möter vi Tamara Jazmina Alvarado Gutierrez som är 14 år. Hon har tidigare gått i en blindskola men går nu tillsammans med seende elever. När Tamara började på sin nya skola ville hon först inte använda sin vita käpp, för hon blev retad.

Saul Trejos och Tamara Jazmina Alvarado Gutierrez– Det krävs att du är väldigt självsäker. De andra förstår inte vad du håller på med, för de har aldrig träffat någon blind förut, säger Tamara.

Xiomara Cuarezma Duarte som är biträdande rektor på skolan berättar att lärare som tar emot elever med synnedsättning erbjuds en frivillig utbildning på 80 timmar.

– Men de största hindren är de andra eleverna, säger hon.

Sandra López, vice ordförande i OCN, håller med och säger att det är mycket svårare att förändra attityder än att förbättra den fysiska miljön.

På förmiddagarna är Tamara på synskadeorganisationen och lär sig dator och braille. På eftermiddagarna hjälper hennes klasskamrat Saól Trejos henne till och från skolan. När kamraten är borta från skolan kommer Tamara inte heller dit.

De få som har jobb klarar sig bra

Endast 40 av organisationens 1 200 medlemmar har ett jobb. Fem jobbar i huvudstaden och resten i övriga landet. En av dem som har ett arbete är Santiago Jarquin. Han arbetar på ett företag för läkemedel åt djur. Sedan två år tillbaka packar Santiago djurmediciner och sköter förpackningsmaskinen.

Santiago Jarquin på sitt arbete, står och packeterar mediciner.– Han är en utmärkt arbetare och har inga problem med att hitta här. Vi glömmer ofta att han inte ser, säger produktionschef Marisol Emelhardt.

Om företaget expanderar kan de tänka sig att anställa fler med synnedsättning. Inne i packlokalen står Santiago i vit rock och hårskydd.

– Första tiden var jag nervös för jag visste inte hur de skulle behandla mig. Efter ett par veckor släppte det och jag kunde snacka med arbetskompisarna, säger han.

Santiago har flyttat ut till jobbområdet som ligger en halvtimme med buss utanför Managua där hans familj bor. Det var för svårt för honom att ta sig till och från jobbet varje dag.

Vad gör du om tio år?

– Jag arbetar eller studerar, läser engelska och datorkunskap, svarar han.

Den vita käppen gör det möjligt att ta sig fram

Tvåbarnsmamman Maria Cristina Aguilar jobbar som massör. Hon började med vit käpp för två år sedan. Sättet att ta sig fram är annars med buss och taxi. Färdtjänst saknas. Maria Cristina har mottagning hemma eller så tar hon med sig massagebordet till kunden. Frågan är hur hon undviker du de djupa groparna i gatan.

– Jag känner efter med käppen så här, svarar Maria Cristina och sveper elegant med käppen över golvet i föreningslokalen.

Åsa Nilsson