Sebastian García är åtta år och bor i La Paz i Bolivia. Hans föräldrar har länge kämpat för att han ska få gå i en skola där lärarna förstår hans behov. Sebastian har autism och har blivit utsatt för våld och diskriminering hela sitt liv. Familjen har besökt och testat mer än tio specialskolor men ingen har velat ta emot honom därför att lärarna och rektorerna inte vet hur de ska bemöta ett barn med autism.
20 mil bort, i staden Cochabamba, bor Emanuel Yucra också åtta år. Han har en hörselskada och hans familj kan berätta om liknande erfarenheter. Både läkare och lärare sade till Emanuels föräldrar att han aldrig skulle kunna lära sig något, därför fick han inte börja skolan. Familjen fick själv lära sig vad Emanuels funktionsnedsättning egentligen innebär.
Barn med funktionsnedsättning diskrimineras
Trots att utbildning är en grundläggande rättighet som finns med i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, i barnkonventionen och i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är det många barn med funktionsnedsättning i Bolivia som delar erfarenheten av att inte kunna gå i skolan. Ett föråldrat skolsystem, brist på kunskap och utbildad personal bidrar till den diskriminering som barn som Sebastian och Emanuel utsatts för.
De flesta länder, så även Bolivia, har gjort vissa satsningar på specialskolor för barn med funktionsnedsättning. Erfarenheten visar dock att segregeringen i specialskolor har lett till en ny form av exkludering.
– När barn med funktionsnedsättning utbildas separat försvårar det integreringen i samhället. Alla vinner på att lära med och av varandra, säger Margot Vina Pelaez, professor och rektor för en skola som arbetar med en form av inkluderande utbildning.
Idag förespråkar därför flera experter ”inkluderande utbildning” istället för specialskolor. Med inkluderande utbildning menas oftast att barn med olika förutsättningar går i skolan tillsammans. Men i många länder är motståndet mot att inkludera barn med funktionsnedsättning i den vanliga skolan fortfarande stort. I utvecklingsländerna, som ofta har bristande kvalité i skolan generellt, är inkluderande utbildning fortfarande ett begrepp som få känner till innebörden av.
KRÄVS FÖRÄNDRINGAR PÅ FLERA PLAN
I Bolivia återstår fortfarande mycket arbete innan man har lyckats skapa en gemensam skola där undervisningen är anpassad till barnens olika behov. Eftersom kunskapen om olika funktionsnedsättningar fortfarande är låg försvåras inkluderingsarbetet i skolan. Både politiker, skol- och vårdpersonal och allmänheten behöver förstå vad olika funktionsnedsättningar innebär och vilka behov och rättigheter personer med funktionsnedsättning har.
Sebastians föräldrar fick kämpa i flera år för att deras son skulle få rätt diagnos. Läkarna trodde länge att han var döv innan de förstod att han har autism. När ingen vet vilken funktionsnedsättning ett barn har är det svårt för lärarna att veta hur de ska anpassa undervisningen och det kan bli omöjligt att hitta en skola som kan tillgodose barnets behov på rätt sätt.
Eftersom ingen specialskola tog emot honom fick han till slut börja i en förskola för ”vanliga” barn. Förhoppningen var att samspelet med de andra barnen skulle hjälpa honom. Men personalen låste in honom i ett eget rum.
Hans pappa Franklin García berättar att Sebastian brukad gråta i flera timmar efter att de hämtat honom från förskolan.
– Personalen saknade både kunskap och mänsklig värme, säger Franklin García.
Pilotskolor ska visa hur inkluderande utbildning kan fungera i praktiken
Under de senaste åren har det skett en viss positiv förändring. Det har upprättats nya lagar som är mer tydligt inriktning mot inkluderande utbildning, vilket delvis har påverkat hur personer inom utbildningssektorn förhåller sig till barn och ungdomar med funktionsnedsättning. Mirta Sejas från utbildningsdepartementet berättar att de nya lagtexterna har medfört förändringar i läroplanen och att det har inrättats nya kurser i inkluderande undervisningsmetoder och inkluderande pedagogik.
– Undervisningen i specialskolor och på olika dagcenters ska numer ses som en metod att närma sig en inkluderande utbildning. Det har också tillsatts specialutbildade team som arbetar med att ta fram kriterier och att utvärdera vilka barn med funktionsnedsättning som ska gå i specialskola och vilka som ska integreras i de vanliga skolorna, säger Mirta Sejas, chef på avdelningen för inkluderande utbildning på skolmyndigheten i Cochabamba.
Margot Vina Pelaez är professor och rektor för en specialskola som tar emot personer med olika funktionsnedsättningar och även stöttar 900 barn och ungdomar med funktionsnedsättning som går i den vanliga skolan. Hon berättar att hennes skola får stöd från regeringen för att kunna användas som en pilotmodell för hur inkluderande utbildning kan utformas och fungera i praktiken.
– Men utmaningarna är många. Flera lärare är motståndare till förändringarna samtidigt som en del föräldrar överbeskyddar sina barn och inte ser deras potential, säger hon.
Pedagoger med kunskap och rätt kompetens betyder allt
Emanuels föräldrar hör dock till dem som kämpat för att skolan ska möjliggöra att Emanuel kan utvecklas utifrån sina egna förutsättningar. Och deras kamp har gett resultat. Idag har han fått en lärare som på eget initiativ gått olika kurser för att bättre kunna tillgodose hans behov i klassrummet.
– Allt har blivit så mycket bättre sedan han fick denhär läraren. Hon är inte som de andra lärarna utan förstår hur hon ska bemöta Emanuel vilket gjort att han har lärt sig jättemycket, berättar Emanuels syster Rocío Yucra.
Även Sebastians föräldrar har hittat något som fungerar för deras son. Han går idag på ett dagcenter som drivs av organisationen DESPERTARES. Där har han börjat må bättre och utvecklas vilket bland annat märks genom att han nu kan uttrycka sina känslor mer verbalt.
– Det går inte att beskriva den lycka jag känner när min son rusar mot mig, kramar mig och säger att han älskar mig, säger hans mamma Patricia Rojas och ler.
DESPETARES driver ett projekt tillsammans med MyRights medlemsorganisation Grunden där de bland annat arbetar med att påverka politiken och genomförandet av en mer inkluderande skola. Parallellt driver de också ett dagcenter där barnen och deras föräldrar lär sig saker som ökar deras samspel och utvecklar barnen så att flera av dem efter ett tag kan börja i skolan.
– Till viss del har det skett en positiv utveckling i Bolivia de senaste åren, säger Isabel Vallejo, projektledare på DESPERTARES. Men ofta låter det bättre än det är i verkligheten. Regeringen finansierar idag vissa kurser och utbildningar som ska öka lärarnas kompetens och förmåga att undervisa på ett sätt som inkluderar fler barn, men i praktiken kanske det handlar om en tredagarsutbildning, vilket är alldeles för lite för att uppnå förändring, säger hon.
Isabel berättar att hon för ett par veckor sedan besökte en skola som säger sig arbeta med inkluderande undervisningsmetoder. Det hon såg var barn med funktionsnedsättning som satt längst bak i klassrummen och inte alls deltog i undervisningen.
I ett inkluderande samhälle kan fler bidra och utvecklas
Inkluderande utbildning med acceptabel kvalité är en stor utmaning, inte minst för fattiga länder där kunskapen om olika funktionsnedsättningar fortfarande är låg. Och kanske måste rätten till utbildning i någon form, ibland gå före kravet på total inkludering i skolan. Men för att minska fördomar och negativa attityder gentemot personer med funktionsnedsättning och för att öka delaktigheten i samhället är det viktigt att fortsätta utveckla skolan till en plats där fler behov synliggörs och får plats och fler får möjlighet att bidra och utvecklas.
För som Nelson Mandela sa; ”Utbildning är det mest kraftfulla vapen man kan använda för att förändra världen”.
Text och bild: Sergio Reviera
