Döva studenter går för första gången på universitetet

Närbild på Javier Rodrigues, ordförande i ANSNIC

För 30 år sedan fanns det inget utvecklat teckenspråk i Nicaragua. Det fanns ett antal hemmagjorda tecken som var utvecklade inom familj och vänskapskrets, men de flesta ord fick bokstaveras med hjälp av handalfabet. Döva elever fick inte använda teckenspråk i skolan utan skulle lära sig att läsa på läpparna. Förändringen började med en grupp kompisar som hade en gemensam vision om att förändra situationen för döva i Nicaragua. Idag går de första döva studenterna på universitetet.

Jag besöker ANSNIC:s hus mitt i den Nicaraguanska sommaren. I skuggan på den lilla verandan står skolbänkar uppställda längs väggarna. Vi går in i huset och passerar ett par rum där det hänger bilder på olika teckenspråkstecken och planscher från olika kampanjer som ANSNIC drivit under åren. På en av dörrarna vi går förbi står det ”Bibliotek”. Vi kommer ut till en innergård som till hälften är täckt av tak.

I solen längs den höga muren växer apelsinträd. I taket hänger något som ser ut som lampskärmar på tork och lite längre bort ser jag en dörr som står öppen till något som verkar vara en verkstad. Vi slår oss ner i skuggan under taket och Javier López Gómez som är ordförande i ANSNIC bjuder på nyplockade apelsiner.

Samarbete med SDR blev början på något nytt

-På den tiden när vi fortfarande var en löst sammansatt grupp som träffades hemma hos varandra hade vi turen att lära känna Anna Scott, en svensk kvinna som arbetade i Managua, berättar han. Hon hjälpte oss att få kontakt med döva i Sverige.

Tillsammans med Anders Andersson från SDR – Sveriges Dövas Riksförbund började Javier och hans kompisar att utveckla idéer kring hur de skulle förbättra situationen för döva i Nicaragua. Genom SDR och MyRight fick Javier möjlighet att studera tio månader i Sverige. Det visade sig bli en viktig erfarenhet för dövkulturens utveckling i Nicaragua.

-I Sverige lärde jag mig jättemycket. Jag fick erfarenhet av hur utbildningen för döva var uppbyggd och jag lärde mig hur döva i Sverige arbetade för att utveckla sitt språk och ta fram teckenspråkslexicon, säger Javier.

Ett eget språk

När Javier kom tillbaka till Nicaragua arbetade han hårt för att förmedla det han lärt sig i Sverige till sina döva vänner. Tillsammans bildade de organisationen ANSNIC och startade olika aktiviteter.

– I Sverige hade jag lärt mig svenskt teckenspråk. Det fick mig att inse att det var viktigt för vår nicaraguanska identitet att vi utvecklade vårt eget teckenspråk som utgår från vår egen kultur. I takt med att vi började ta fram ett eget lexicon kunde vi också börja hjälpa och stötta döva ungdomar så att de kunde klara skolan, berättar Javier.

Döva barn gick i specialskolor tillsammans med barn med olika funktionsnedsättningar.

– Vi var pionjärer i att utbilda lärare i teckenspråk, säger Javier. Genom våra projekt med SDR och MyRight har vi kunnat utbilda lärare och påverka beslutsfattare så att teckenspråket idag är en del av undervisningen.

Ungdomarna som gått i skolan började ställa krav

Teckenspråket blev successivt de dövas modersmål, vilket förbättrade barnens resultat i skolan. Problemet var att specialskolorna bara hade undervisning upp till årskurs sex, därefter fick barnen sluta skolan.

Ivonne Lorena Morales Ruiz framför ANSNIC:s logotyp som är målad på väggen– Men den nya generationen barn som gick ut skolan hade fått lära sig mer och började ställa egna krav, berättar han och vänder sig till Ivonne Lorena Morales Ruiz, en ung tjej som sitter bredvid honom.

– ANSNIC är som min andra familj, säger Ivonne Morales.-Ja, vi ville inte sluta skolan så tidigt, säger Ivonne. Därför bad vi de äldre i organisationen att hjälpa oss kämpa för att vi skulle kunna fortsätta i någon annan skola.

År 2004 lyssnade man till slut på elevernas krav och det beslutades att skolan Bello Horizonte skulle ta emot döva elever.

– Till en början var lärarna rädda och oroliga, men tack vare teckenspråkstolkarna kunde eleverna genomföra utbildningen, säger Javier.

– Vi elever var också rädda i början, tillägger Ivonne. I den nya skolan ställdes det mycket högre krav än tidigare och proven var jättesvåra.

Eleverna hjälpte lärarna att förändra sin pedagogik

De döva eleverna fick lära lärarna i vilken hastighet de kunde prata för att teckenspråkstolkarna skulle hinna tolka. De bad också lärarna att skriva mer av vad de sa på tavlan. När lärarna förändrade sitt arbetssätt blev också de döva elevernas resultat bättre. Både Javier och Ivonne menar att de flesta lärare har ansträngt sig för att hitta undervisningsmetoder som fungerar för olika individer.

– Vi insåg också snabbt att vi behövde ett mycket större ordförråd för att kunna hänga med och förstå undervisningen, säger Ivonne.

De flesta döva barn i Nicaragua saknar tillgång till Internet hemma och familjemedlemmarna kan sällan så bra teckenspråk att de kan hjälpa till med läxorna. ANSNIC som alltid arbetat mycket med utbildningsfrågor ordnade därför så att eleverna kunde studera på organisationen på förmiddagarna och gå på skolan på eftermiddagarna. På ANSNIC fick eleverna läxhjälp och de byggde tillsammans upp ett helt nytt bibliotek. De utvecklade också successivt ordförrådet så att det motsvarade elevernas behov.

Teckenspråket blir officiellt erkänt

Javier menar att det är viktigt att förstå att teckenspråket är en viktig del i utbildningen för döva elever.

– Genom vårt strategiska påverkansarbete lyckades vi 2009 få teckenspråket erkänt som officiellt språk i Nicaragua, säger han stolt.

Det innebär att teckenspråket idag är erkänt som dövas första språk.

– Det har gjort det möjligt för utbildningsdepartementet ha ha vårt arbete som stöd för sitt arbete. Lagen säger att utbildningsdepartementet ska samordna det nationella teckenspråksrådet. Därigenom kan vi nu gemensamt arbeta för att sprida teckenspråket till hela Nicaragua, säger Javier.

ANSNIC har kämpat för att göra verklighet av lagen och idag finns det en årlig budget för att lagen ska kunna efterlevas.

Nästa steg – att själva utbilda sig till lärare

När den första kullen elever gick ut gymnasiet inleddes kampen om att få börja på lärarhögskolan.

– Vi ville få möjlighet att använda oss av alla de nya undervisningsmetoder vi hade utvecklat tillsammans med lärarna på Bello Horizonte och på så sätt hjälpa nästa generation döva, säger Ivonne.

För två år sen fick 29 elever börja studera pedagogik på universitetet. Då började processen om. Lärarna pratade för snabbt och de döva studenterna fick förklara vilka undervisningssätt som fungerar för dem.

– Metodiken utvecklas nu successivt av lärarna och studenterna tillsammans. När vi har avslutat en termin går vi gemensamt igenom förslag på förändringar och förbättringar, säger Ivonne.

Eftersom eleverna identifierar sig mycket med läraren menar Ivonne att det kan bli lite knepigt när det är en hörande lärare som undervisar en döv person. Enligt henne är det också därför det är så viktigt att döva personer kan utbilda sig till lärare och på så sätt vara med och utveckla den integrerade utbildningen.

– Att gå i skolan och få lära sig nya saker är nödvändigt för att vi som är döva ska kunna delta i samhället och vara med och skapa förändring, säger Ivonne. När man studerar är det en massa spännande saker som väcks till liv i en som individ. De idéerna kan man sen ta med sig in i andra delar av livet, som till exempel hit till organisationen. Genom att organisera sig som vi gör här är det som att det man lärt sig fördubblas, säger hon och ler.

I taket på uteplatsen har medlemmarna skrivit sina egna namn.Hon ser glad ut när hon tillägger att studierna har gjort henne mer självständig och gett henne ökad livskvalité. Hon menar att ANSNIC har mycket arbete kvar vad det gäller dövas inkludering på arbetsmarknaden, men att det först och främst är viktigt att få barn och ungdomar att förstå att de måste studera för att kunna få jobb.

En organisation på egna ben

Efter ett mångårigt stöd från SDR och MyRight är projektet med ANSNIC nu avslutat och organisationen kan stå på egna ben. ANSNIC har blivit en erkänd aktör som är med och påverkar samhällsutvecklingen.

– Samarbetet med SDR har betytt jättemycket, säger Javier. Deras rådgivning kring hur vi ska utveckla vår organisation och vårt eget teckenspråk har verkligen hjälpt oss att vara kreativa och att komma fram till vad vi kan göra här i Nicaragua. Det har varit ett bra samarbete där SDR har stöttat oss i att bli självständiga och att äga vår egen process, avslutar han.

Lina Jakobsson