Idag räknas Isabell

Isabel sitter i klassrummet och skriver på sin punktskrivare. Hon och de andra eleverna på bilden ler.

Tårarna börjar rinna på Rosa Montana när hon 25 år efter att hon började kämpa för sin dotters rätt till utbildning hör Isabell säga ”Jag känner inte längre att det finns några gränser. Saker kan vara mer eller mindre svåra, men inte omöjliga.” Rosas långa kamp börjar ge utdelning.

Rosa är ansvarig för utbildningsfrågor på paraplyorganisationen FECONORI. Hon har tagit mig med till OCN, Synskadades Riksförbunds samarbetsorganisation i Nicaragua. När jag från trottoaren kikar in genom gallergrinden på OCN:s hus i centrala Managua ser jag en veranda med gungstolar i trä . I stolarna sitter två kvinnor tätt tillsammans och gungar sakta. Jag kan höra hur de pratar och skrattar. Vi går in genom grinden och hälsar på Isabell Massías González och Eliuth Martinez Fouseca.

Isabel är sjutton år och går på gymnasiet. Eliuth är en av elva speciallärare som på uppdrag av utbildningsministeriet stöttar elever och utbildar lärare på skolor där det går barn och ungdomar med funktionsnedsättning. En relativt ny satsning som är ett resultat av FECONORI:s samarbete med utbildningsministeriet för att göra skolan mer inkluderande.

Isabel och Eliuth lärde känna varandra för drygt ett år sedan när Eliuth för första gången besökte Isabels skola. Det var ett möte som förändrade mycket för Isabell.

En krokig väg fylld av utmaningar

När Isabell började skolan gick hon i en specialskola i sex år, tillsammans med andra barn med funktionsnedsättning. Där upplevde hon sig accepterad, men skolan låg långt hemifrån och hade bara undervisning upp till årskurs sex. Därefter fick hon välja på att sluta skolan eller att börja i en vanlig skola.

-Eftersom jag ville fortsätta i skolan började jag i samma skola som min bror. Han skämdes över mig och de andra eleverna skrattade åt mig. Min mamma var den enda som stöttade mig och som trodde på min kapacitet. Med hennes stöd lyckades jag fortsätta, berättar Isabell.

Lärarna tog sig ingen tid att förklara hur hon skulle göra olika saker. Hon var helt hänvisad till att fråga sina klasskamrater som inte heller brydde sig om henne.

En gång vann hon en tävling. Hon var bäst i klassen på att memorera och recitera en lång text ur bibeln. Den som vann skulle få fortsätta att tävla mot andra barn från andra skolor. Men läraren gav priset till en annan elev för hon ansåg inte att Isabell kunde åka till någon annan skola och representera klassen.

-Jag kände mig på alla sätt väldigt exkluderad och isolerad, berättar hon.

Hennes skola är i två plan med en spiraltrappa mellan våningarna. För att slippa bli ännu mer retad slutade Isabell att använda sin vita käpp. Det gjorde det svårt för henna att ta sig runt i skolan. Flera gånger var hon nära att trilla i den branta trappan. Men käppen blev trots det kvar hemma och användes av bröderna som leksak.

När förutsättningarna förändrades synliggjordes Isabells kapacitet

När Eliuth kom till skolan såg hon direkt att Isabell inte hade de rätta förutsättningarna för att kunna delta i undervisningen. I klassrummet satt eleverna vid stora bord. Den enda som satt med ryggen mot läraren var Isabell.

Närbild på Eliuth Martinez Fouseca, Isabels speciallärare-Min åsikt var aldrig viktig. Lärarna brydde sig inte om att fråga mig eller att anpassa undervisningsmaterialet så att jag också kunde delta, berättar Isabell.

Eliuth såg till att klassen fick flytta till ett klassrum som låg bättre till för Isabel, med andra möbler som gjorde att hon lättare kunde höra vad lärarna sa. Eliuth lärde också lärarna olika metoder som gör undervisningen mer begriplig för Isabell. Hon visade till exempel matteläraren hur han kan låta Isabell använda sig av sin egen kropp när hon ska förstå innebörden av en diagonal eller andra matematiska termer.

Hon hjälpte också Isabell att organisera sin skolväska så att hon lättare och snabbare ska hitta det hon behöver till de olika lektionerna. Och hon gav Isabell en ny vit käpp, så att hon kan orientera sig i skolan.

När lärarna och rektorn såg effekterna av de förändringar Eliuth genomförde blev de positivt inställda och började så småningom att inkludera Isabell i undervisningen.

Inkluderande utbildning bygger på att alla runt omkring har kunskap och förstår behoven

Eliuth besökte Isabells skola två gånger i månaden.

– Det är viktigt att jobba utifrån ett helhetstänk. Det innebär att inkludera både lärarna, rektor, familjen, de andra eleverna och deras föräldrar och att arbeta med elevens egen inställning. Alla måste vilja förändra situationen till något bättre. Ofta finns det många enkla sätt som inte behöver kosta mycket pengar, säger Eliuth.

Isabell och en klasskompis går i en trappa. Isabel använder vit käpp och håller i den andra tjejens arm.
– Därför är stödet från andra länder jätteviktigt. Genom att utbyta erfarenheter med personer från Sverige får vi nya idéer till hur vi kan jobba, men vi måste självklart anpassa förändringsarbetet till de  förutsättningarna som finns här, säger hon.

Det märks att Isabell och Eliuth har en nära relation och att Eliuth har betytt mycket för Isabell efter det att hennes mamma dog och hon inte längre hade samma stöd hemifrån. Det har varit jobbiga år men idag verkar hon må relativt bra och kan börja smida planer för framtiden.

– På ett sätt har det blivit lite jobbigare, säger hon och ler. Jag måste jobba mycket hårdare nu för det ställs mycket mer krav på mig. Men det är det värt för jag lär mig också så mycket mer. Jag har en bättre kontakt med mina klasskamrater och känner mig glad när jag går till skolan.

Hon vet inte exakt vad hon vill utbilda sig till men hon vet att hon vill fortsätta att studera.

– Idag känns det som att det finns mycket olika saker jag skulle kunna göra. Jag känner inte längre att det finns några gränser. Saker kan vara mer eller mindre svåra, men inte omöjliga, säger hon och vänder ett leende ansikte mot Eliuth.

Jag sneglar på Rosa och ser hur hennes tårar börjar rinna. Hennes25 år långa kamp för rätten till utbildning har gett utdelning. Inte för den hon började kämpa för, sin egen dotter, men för andra döttrar och söner i Nicaragua. Hon tycker att det börjar ljusna. Fortfarande är vägen lång att gå, men idag finns det både lärare, rektorer, familjer och barn som vet vad inkluderande utbildning innebär, hur den kan genomföras och som har erfarenhet av vilka goda resultat det ger.

Lina Jakobsson