Yrkesutbildningen blev vändpunkten i Imeshas liv

Imeshas mattor i hennes affär.Imesha Madhumali bor i staden Buttala i Sri Lanka. Som spädbarn var hon med om en trafikolycka och sen dess har hon inte kunnat gå. Hon hade hunnit bli vuxen när hon fick en rullstol. Deb blev början till ett nytt liv. Om hon hade fått den tidigare och om skolan varit mer tillgänglig, hade hon kunnat fortsätta gå i skolan som sina kamrater.

Under de fyra år hon gick i skolan fick hennes mamma bära henne till och från skolan varje dag. När hon skulle börja årskurs fem tvingades hon sluta skolan därför att hennes klassrum flyttade upp till andra våningen i skolbyggnaden. Hennes mamma orkade inte bära henne upp för trapporna.

Imesha i sin rullstolImeshas erfarenheter av skolan delas av många andra barn med rörelsehinder runt om i världen.

– Jag saknade skolan och mina kompisar, men mamma undervisade mig hemma så gott hon kunde för hon ville att jag skulle bli självständig, berättar Imesha.

Imesha fick en rullstol

Så en dag fick Imesha besök av två kvinnor från SLFRD – Sri Lanka Foundation for the Rehabilitation of the Disabled. De skaffade en rullstol till Imesha och för första gången i sitt liv kunde hon röra sig på egen hand och behövde inte längre bli buren av sin mamma.

– Rullstolen gjorde att jag kunde röra mig fritt här hemma, men jag hade nästan ingen kontakt med livet utanför familjen, berättar hon.

För fyra år sedan fick Imesha chansen att gå en sykurs.

– Utbildningen blev vändpunkten i mitt liv. Efter kursen fick jag en elektrisk symaskin från SLFRD och bestämde mig för att börja sy dörrmattor för försäljning, berättar hon.

Mångåriga kamp för utbildning gav resultat

IImesha städar golvet i sin affär.meshas affärsidé lyckades. Nu har hon en liten affär i den större staden Butula och arbetar med produktion och försäljning tillsammans med sin mamma, syster, svägerska och farbror. Hon tjänar elva tusen rupies (cirka åtta hundra svenska kronor) varje månad.

Att hon tack vare sin mamma kunde gå i skolan och lära sig läsa, skriva och räkna la grunden till hennes fortsatta utbildnings- och jobbmöjligheter.

– I dag känner jag mig stark och är stolt över att kunna bidra till familjens ekonomi. Jag tycker inte längre att jag är en börda för min familj, säger Imesha.