I byn Arani kan 70 procent av invånarna sticka. Det har tidigare funnits en kooperativverksamhet som drevs av en präst. Nu håller ett antal kvinnor på att bygga upp ett nytt kooperativ där de organiserar sig utifrån en mer hållbar kooperativmodell, där rättigheter och kvinnornas självständighet i förhållande till männen står i fokus.
Jag sitter i bilen tillsammans med samordnarna Fabiola Villarroel, Carolina Prudencio och Emma Fuentes på Decopso. Vi är på väg ut på landsbygden till byarna utanför den stora staden Cochabamba. När vi passerar den höga dalen som är känd för sina fina persikor stannar vi till vid ett av persikostånden vid vägrenen.
Jag tycker landskapet vi åkt igenom har sett ganska grönt och frodigt ut, men kvinnan som säljer frukten berättar att det har regnat alldeles för lite på sista tiden. Vägarna är dammiga och sjön vi åkte förbi har alldeles för lågt vatten, säger hon. Här livnär sig nästan alla på att odla och sälja persikor och vi köper var sin stor påse.
Sen fortsätter vi till den låga dalen, känd för sin majsöl och goda bröd. I byn Arani ska vi träffa ett kvinnokooperativ som producerar stickade kläder. Allt från mössor, benvärmare, till tröjor och koftor. Vi bjuds in i ett litet rum som jag uppfattar mer som en hall, men längs väggarna har det ställts ut stolar och efter att vi hälsat på alla i rummet slår vi oss ner för att prata.
Ett arbete med lång tradition och historia
Här sitter kvinnor i olika åldrar, en del med traditionella kläder. Vi bjuds på chicha den typiska majsölen som görs i trakten, varm mjölk och två olika sorters bröd. Vi bryter bitar av de stora runda brödkakorna och koppen med chicha går laget runt. En av kvinnorna berättar att området vi befinner oss i är känt för stickning. 70 procent av alla kvinnor och män som bor här kan sticka.
Decopso arbetar med att stötta tvecklingen av sociala arbetskooperativ. Det här kooperativet bildades för bara fem månader sedan, av några kvinnor från byn som tidigare arbetat på ett kooperativ i Cochabamba. Via Decopso är kooperativet medlem i Cotexbo, ett textilbolag som arbetar med rättvis handel. Via dem har kooperativet fått kontakt med uppköpare i Japan. Om någon månad ska de leverera sin första stora leverans på 400 tröjor och koftor av alpaca ull.
Allt fler vågar prata om situationen för personer med funktionsnedsättning
De flesta av de som arbetar i kooperativet har antingen en egen funktionsnedsättning eller har barn med funktionsnedsättning.
– Här på landsbygden finns mycket fördomar och många gömmer fortfarande undan sina barn med funktionsnedsättning. Det beror dels på att de är rädda att barnen ska råka illa ut, men också på att de skäms, berättar Fabiola från Decopso.
Carolina och Fabiola åker ofta ut till kooperativen för att följa upp verksamheten och för att stödja de som arbetar i kooperativen. Det här är ett renodlat kvinnokooperativ och de berättar att det har tagit lång tid att vinna kvinnornas förtroende. Men den senaste tiden har de börjat märka en successiv förändring. Fler och fler tar med sig sina barn till kooperativet och de pratar mer och mer om situationen för personer med funktionsnedsättning.
– Vi jobbar mycket med att förändra kvinnornas attityder. Om några dagar har vi ett möte där representanter från alla kooperativ ska samlas för att utvärdera arbetet och då kommer vi bland annat att prata mycket om hur vi kan arbeta med attitydförändringar, berättar Fabiola.
Mammornas inkomst gör att barnen kan gå i skolan och utbilda sig
Damiana Flores har stickat sedan hon var 12 år. Hon gick i skolan på förmiddagarna och stickade på eftermiddagarna för att hjälpa sina föräldrar att försörja familjen. Men de var väldigt fattiga och Damiana fick snart sluta skolan.
– När mina egna barn började skolan upptäckte jag att mina kunskaper inte räckte till för att hjälpa dem med läxorna. Då började jag studera igen. När jag var 35 år tog jag studenten, säger hon stolt.
År 2005 fick Damiana också möjlighet att gå en kurs i ledarskapsutveckling på universitetet i Cochabamba. Hon gick på universitetet två dagar i veckan under fem år. Samtidigt som hon berättar kommer en annan, yngre kvinna, in i rummet och presenterar sig. Det är Clivia Aguilar, Damianas ena dotter.
-Tack vare min mammas stickning har jag kunnat utbilda mig till lärare, säger hon. I den här byn är det många som har försörjt sig på stickning och det har gjort att vi som är yngre har fått möjlighet att utbilda oss, berättar hon.
Viktigt med en hållbar kooperativmodell
Det har tidigare funnits en annan form av kooperativverksamhet här i byn som drevs av prästen och en nunna. När de dog försvann hela verksamheten. Nu håller kvinnorna, med Decopsos hjälp, på att lära sig hur de ska bygga upp sitt nya kooperativ och hur de ska organisera sig utifrån en mer hållbar kooperativmodell.
– Vi lär oss om våra rättigheter och att arbeta tillsammans. På så sätt är vi många som vet hur kooperativet fungerar och vi blir också mer självständiga i förhållande till männen. Tidigare har vi bara haft rättigheter på pappret. Här hjälper vi varandra att våga hävda våra rättigheter på riktigt, säger Clivia Aguilar.
De som kan läsa och skriva lär till exempel de som inte kan. Till en början läste de som kunde för dem som inte kunde, men sen insåg de att det är mycket bättra att lära de som inte kan istället för att göra saker åt dem.
– Så fort någon började lära sig att läsa och skriva upptäckte vi att de har jättemycket kunskap som inte kom fram tidigare, berättar Clivia. Många av de som har funktionsnedsättning är osäkra på sin egen förmåga. Vi arbetar tillsammans för att ge varandra bättre självförtroende så att vi till exempel vågar träffa beslutsfattare och berätta om vår situation och våra behov, säger hon.
Den äldsta kvinnan i rummet som kallas Cayetana har precis börjat lära sig att läsa och skriva. Jag frågar henne hur det känns. Hon tittar sig lite blygt omkring.
-Bra, svarar hon. Jag vill lära mig mer och jag ska lära mig mer.
