fbpx

Donatilla – den blinda flickan på flykt som blivit en förebild

Donatilla Kanimba inledde sitt liv med de flesta odds emot sig. Hon hade tidigt tvingats på flykt från hemlandet Rwanda tillsammans med sina föräldrar, var blind och dessutom flicka i ett samhälle där pojkar alltid står högre i rang. I dag är hon 60 år gammal och har inte bara lyckats förverkliga det mesta hon beslutat sig för på det privata planet. Hon har dessutom byggt upp en organisation som förändrat livet för många blinda och synskadade rwandier

donatilla i profil. hon har rosa tröja på sig man ser på hennes öga att hon har en synskada.
Donatilla Kanimba

Rwandas huvudstad Kigali är oerhört vackert belägen, med perfekta asfaltsvägar som slingrar sig uppför de många gröna kullar som staden är förankrad kring. Klimatet är milt, det mesta välordnat och rent och trafiken förhållandevis lugn. Utvecklingen har gått framåt snabbt i landet och på många sätt ser framtiden ljus ut för befolkningen, trots den fruktansvärda närhistoria som Rwanda gått igenom. Samtidigt lever fattigdomen kvar bland stora delar av befolkningen, även om den är mindre uppenbar i huvudstaden där det numera inte råder brist på vare sig fina restauranger eller hippa barer med tillhörande pooler på de flottaste hotellen.

För dem som lever med funktionsnedsättningar, särskilt kvinnor, återstår dock fortfarande mycket att göra. Så här välordnat var det inte i Kigali när Donatilla återvände till födelselandet 1996, bara två år efter folkmordet. Då gick det nästan inte ens att få tag på en smörgås på något av de fåtal kaféer som fanns i staden, berättar hon.

Bristen på uteliv och restauranger var i det närmaste en kulturchock för Donatilla, som vuxit upp och formats av den betydligt modernare storstaden Nairobi i Kenya. Det som lockade henne tillbaka var möjligheten att få vara med och bygga upp den organisation som hon varit med om att grunda från sitt dåvarande hem i Kenya, Rwandian Union for the Blind, RUB. Organisationen hade bildats för att kämpa för alla de blinda och synskadade rwandier som på den tiden nästan aldrig förekom i offentligheten – förutom i rollen som tiggare.

-När vi startade RUB var det nåt helt nytt i Rwanda, en organisation för funktionsnedsatta som drevs av personer som själva hade en funktionsnedsättning, säger Donatilla.

Hon och RUB har sedan dess haft en mycket viktig roll i arbetet för att förbättra livet för blinda och synskadade genom att bedriva opinionsarbete och erbjuda utbildning åt individer. Och genom att få människor att våga sig ut från instängdheten i deras hem. Men den första tiden handlade det även om rent humanitära insatser för RUB.

-Efter folkmordet fanns det många blinda som var förvirrade och tvingades överleva på egen hand eftersom deras anhöriga hade drivits på flykt eller blivit dödade. Det var fruktansvärt. En del av dem hade endast lyckats överleva tack vare snälla grannar, berättar Donatilla.

RBU:s huvudkontor, som ligger i en vacker äldre byggnad vid kanten av en frodig dal i centrala
Kigali. Donatilla utstrålar en självklar pondus, talar perfekt engelska och ställer inför intervjun skarpa motfrågor för att få förutsättningarna för sin medverkan helt klarlagda.

Svårigheter lyckades inte stoppa Donatilla från framgång i skolan

Blind har hon varit ända sedan hon fick en ögonsjukdom som femåring, troligtvis en sjukdom som vanligtvis nästan bara drabbar pojkar, säger hon. Även om hon aldrig fått ett tydligt svar. Året innan, 1961, hade hennes familj tvingats på flykt till grannlandet Burundi undan det etniska våld som då brutit ut i Rwanda. Det var samma typ av etniska våld, fast mycket värre i sin omfattning som 33 år senare skulle rikta världens blickar mot det lilla landet i östra Afrika. 

I samband med att Donatilla blev blind fick hennes föräldrar ett tips om en internatskola i närheten av Nairobi som var specialiserad på att utbilda blinda och synnedsatta barn. Det ledde till att Donatilla återigen fick byta hemland, då hon som ensam sexåring flyttade in på den kenyanska internatskolan.

-Jag hade en otrolig tur som fick möjlighet att gå i den skolan. På den tiden fanns det bara tre liknande skolor i Kenya och den jag kom in på var den äldsta och bästa i landet. Tack vare den fick jag en utbildning.

Hon kunde bara resa hem och träffa föräldrarna i Burundi en gång varje år, men gick ut med toppbetyg och fick sedan stipendium för att kunna läsa vidare på Nairobis universitet. Det var dock ingen enkel resa. Donatilla var den enda blinda studenten i sin årskull och universitetet erbjöd inga som helst hjälpmedel.

-Med tiden fick jag tack vare en katolsk organisation hjälp med att få kurslitteraturen uppläst högt för mig, men i början fick jag förlita mig på läshjälp från andra studenter. I samband med tentorna var det upp till mig att söka upp lärarna för att påminna dem om att jag också fanns där och behövde göra proven. Det fanns inga rutiner kring hur det skulle göras, så jag var tvungen att på egen hand komma överens med lärarna. Ibland fick jag tillgång till en egen skrivmaskin, i andra fall fick jag göra proven muntligen.

Trots svårigheterna lyckades Donatilla nästan alltid få toppresultat på tentorna.

-Jag hade en stark vilja och var fast besluten att skaffa mig en universitetsutbildning och sedan ett jobb. Jag hade ju toppbetyg från tidigare, så varför skulle jag inte studera på universitetet?

Så blev det också. Efter ett par olika andra anställningar tog sedan engagemanget för funktionsnedsattas rättigheter fart när hon började jobba för Kenyan Union for the Blind. När den politiska situationen i hemlandet sedan till sist hade lugnat ner sig insåg hon att det fanns oerhört mycket att göra i den krigshärjade nationen. Tillsammans med en annan rwandier i exil grundade hon RUB, och 1996 var det så dags för Donatilla att resa tillbaka till det land hon lämnat redan som fyraåring.

-Då hade även min egen familj flyttat tillbaka. Dessutom behövde RUB någon som kunde få igång verksamheten och det fick bli jag, säger hon. 

"En kvinna som förlorar sin syn, förlorar i praktiken alla rättigheter"

En hand läser braille

I dag har RUB 75 lokalavdelningar över hela landet och driver dessutom ett utbildningscenter, Masaka Resource Center i Kigali. Det ligger en kort bilresa utanför staden, i några längor envåningshus i tegel. Miljön är lantlig och centret är omgivet av egna odlingar. Sedan starten för 17 år sedan har närmare 750 synskadade och blinda gått igenom en sex månader lång rehabiliteringskurs här, som i många fall har förändrat deras liv. 

På centret får de bland annat lära sig blindskrift och jordbruksarbete – men framför allt att våga ta för sig på egen hand och inse hur mycket de faktiskt klarar av att göra, trots sin funktionsnedsättning. Även deras närmaste anhöriga får hjälp med att förstå deras verkliga kompetenser. Att arbeta med att stärka självtilliten är särskilt viktigt för de många flickor och kvinnor som kommer till centret, understryker Donatilla.

 -Kvinnorna har oftast ännu sämre självförtroende än männen. Det hänger samman med hur det ser ut i vår kultur, där männen traditionellt har övertaget och anses vara familjens överhuvud. Pojkar anses mer värda än flickor, och män är högre värderade än kvinnor. En kvinna som förlorar sin syn, förlorar i praktiken alla rättigheter. 

Lite drygt hälften av de som erbjuds utbildning vid centret är flickor och kvinnor. Nästan alla som kommer hit är till en början mycket försiktiga och avvaktande. Många har levt ett liv där deras förmågor aldrig fått möjlighet att blomma ut, utan de har i stället fått hjälp med det mesta av sina anhöriga. Även när det gäller många av de vardagssysslor som de efter bara några månader på centret visar sig klara utmärkt själva. Här får de kanske för första gången gå ut och gå på egen hand. De allra flesta synskadade och blinda behöver till en början bygga upp tilltron på sin egen förmåga. 

-Med kvinnorna innebär det att vi måste börja från grunden, berättar Donatilla.  Men även på lokal nivå arbetar RUB för att stärka kvinnor. Det sker genom lokalföreningarnas särskilda kvinnokommittéer. Där får kvinnor en möjlighet att diskutera sina problem. Och om det uppdagas problem som de inte kan lösa på egen hand kan de vända sig till oss på huvudkontoret, så försöker vi hjälpa till. 

Ett typiskt exempel är när mannen till en synskadad eller blind kvinna meddelat att han vill skaffa sig en till hustru. Det brukar resultera i att den första hustrun med tiden blir illa behandlad och kanske även utkastad. 

-När vi får veta sådant måste vi agera genom att ta kontakt med de lokala myndigheterna och ställa krav på att den första hustrun ska få igenom en skilsmässa, där hon får sin del av de gemensamma egendomarna, säger Donatilla. 

Ett annat återkommande problem för kvinnor är att anhöriga inte anser att en blind familjemedlem har samma rätt till egendom som andra.

 -Det är ett problem som kvinnor med synnedsättning möter oftare än män, säger Donatilla. 

Efter systerns död valde Donatilla att ta hand om sina fyra syskonbarn

Även om hon för egen del hade lite svårt att anpassa sig i Kigali efter att ha levt nästan hela
sitt liv i exil så trivs hon numera bra i staden och har skapat sina egna rötter här efter att på egen hand ha uppfostrat fyra syskonbarn. Strax efter att Donatilla hade återvänt till Rwanda insjuknade och avled hennes syster i cancer och efterlämnade fyra barn som var mellan fem och femton år gamla. Till en början tog mormodern hand om barnen, men Donatilla insåg snart att
det var en för krävande uppgift för hennes mamma som då var en bit över 70 år gammal. 

-Då beslutade jag mig för att flytta in tillsammans med dem och det blev min uppgift att
ta hand om barnen. Att uppfostra fyra barn var ingen enkel uppgift eftersom jag var helt oförberedd på det. Men det kändes bra också, att vara en del av en familj och känna mig värdefull. 

Donatilla säger att hon fick ansvaret för barnen samtidigt som hon var helt inställd på att
satsa fullt ut på sitt jobb. Nu blev hon plötsligt tvungen att försöka kombinera båda rollerna och samtidigt försörja sex personer i stället för bara sig själv.

-När det blir på det sättet får man göra det bästa av det. För min egen del fanns det ingen
som skulle försörja mig om jag inte gjorde det själv eftersom jag inte hade någon man, och
det fanns ingen annan i min familj som kunde försörja mig heller, säger Donatilla. 

I dag bor bara det yngsta barnet kvar hemma hos henne.

 -De andra är vuxna i dag och har flyttat hemifrån. Två av dem har fått egna barn så nu har jag
till och med två syskonbarnbarn , säger Donatilla och brister ut i ett stort och stolt leende.

Se Donatilla i MyRights film "To face life"

Senaste nytt