17-åriga Sada Igikundiro föddes döv och när hon var i sexårsåldern förlora de hon även sin syn. Sada kunde inte längre kommunicera med omvärlden och livet förvandlades till en passiv väntan i hemmet på att ännu en dag skulle passera. Men tack vare ett projekt där dövblinda lär sig att kommunicera med hjälp av taktilt teckenspråk förändrades hennes liv.
Rwandas välordnade huvudstad Kigali påminner med sin prunkande grönska och sitt behagliga klimat om en stad vid Medelhavet. Bilresan till Sadas hemby ute på landsbygden tar ungefär två timmar. Den fina asfaltsvägen löper upp och ner för långa backar i denna lilla östafrikanska nation som brukar kallas ”de tusen bergens land”. Många av de turister som kommer hit tar samma väg från huvudstaden när de ska ut i terrängen och spana efter landets välkända bergsgorillor.
Kontrasterna är stora när vi svänger av från huvudvägen i provinsen Musanze för att ta oss den sista biten till Sadas familj. Den perfekta asfalten byts ut mot en svårt sprucken, knappt körbar väg över röd jord och chauffören får stora problem att ta oss över de sista backarna innan vi når fram till Sadas hus.
Sadas mamma Hawa Uzamukunda berättar att hon har tio barn, men påpekar också att hon brukar bli rättad av Sada när hon säger så. Bara åtta av barnen är fortfarande i livet. Hon arbetar inom jordbruket och Sadas pappa brukar hjälpa andra familjer med olika göromål. Tre av parets barn bor fortfarande hemma i familjens lilla hus.
I dag är Sada på strålande humör. Snart är det nämligen dags att ännu en gång få lämna hembyn och resa till Kigali för att delta på nya utbildningsdagar på Masaka Resource Centre for the Blind. Där har hon även fått träffa andra dövblinda personer som efter lång tid i isolering har fått möjlighet att lära sig att kommunicera med omvärlden.
– Det är jätteroligt att åka till Kigali, jag blir lycklig av att åka hemifrån, säger Sada och skiner upp.
Värre var det förr, berättar hon. Efter att Sadas syn försvann följde flera år där intryck- en från omgivningen nästan uteblev helt. Tack vare att Sada kunde se fram till sex års ålder hade hon hunnit lära sig teckenspråk, men som dövblind blev hon ändå isolerad i sitt hem och innesluten i sin egen värld. Den mesta tiden blev hon sittande hemma, eller liggande i sin säng.
– Det var hemskt, jag var ledsen och arg. Jag satt bara hemma från morgon till kväll och kunde inte längre se vad som hände runt mig. Jag sov alldeles, alldeles för mycket och kände mig väldigt ensam, berättar hon.
Fidele Irizabimbuto översätter och tolkar hennes ord. Fidele är en av få teckenspråkstolkar i Rwanda som även kan kommunicera med dövblinda. Det sker genom taktilt teckenspråk, en kommunikationsform som bygger på att de som talar använder tecken som tas emot med känseln och genom att deras händer följer varandra i rörelserna. Fidele är en av de två tolkar som genom projektet har tränat upp Sadas förmåga att kommunicera med hjälp av taktilt teckenspråk. När Sada och Fidele kommunicerar löper deras händer snabbt upp och ner, fram och tillbaka, med avbrott av att Sada skrattar till eller ler lite förläget, som vilken ung människa som helst som får frågor om sitt liv.
Projekt för dövblinda på Masaka Centre blev vändningen för Sada
Vändningen kom 2011. Då blev Sadas mamma kontaktad av en av representant för dövblindprojektet som hade hört talas om hennes dotter och ville att hon skulle ta med sig henne till ett möte i Kigali. Till en början var Hawa tveksam. Familjen var osäker på vad Sada skulle orka med. Men efter ytterligare ett samtal blev den första resan av. Sedan dess har mycket förändrats i familjens liv.
Genom projektet har både Sada och Hawa fått återkommande träning i taktilt teckenspråk vid Masaka Centre. Och även om Hawa säger att hon fortfarande är långt ifrån fullärd så kan hon nu kommunicera på ett helt annat sätt med sin dotter i dag än tidigare.
– Livet har förändrats mycket. Tidigare var Sada så isolerad. Tack vare träningen har hon börjat röra på sig mer och är mycket gladare. Förr visste inte Sada vad som hände runt henne, men nu kan jag kommunicera mycket bättre med henne. Om vi ska köpa ett nytt klädesplagg kan jag fråga henne vilken färg hon vill ha. Sen går vi tillsammans och tittar och Sada kan känna på materialen och berätta vad hon vill ha, berättar Hawa.
Inom projektet har man även satsat på att lyfta fram allt som Sada faktiskt klarar av att göra, trots att hon varken ser eller hör. Numera tar hon gärna promenader utanför hemmet på egen hand.
– Tidigare var jag ledsen och arg och brukade bara sitta här hemma utan att göra någonting. Jag mådde dåligt och var inte van vid att röra på mig. Numera går jag ofta ut och då brukar jag känna mig fram. I början när jag började gå ut blev jag väldigt trött eftersom jag hade blivit så försvagad i kroppen. Jag snubblade mycket. Det händer även nu ibland, men inte lika ofta, berättar Sada.
Även inom hemmets väggar har Sadas liv förändrats mycket.
– Jag kan städa, diska, skala och hacka sötpotatis och lägga den i en gryta. Jag skojar inte, jag kan laga mat! säger Sada.
När isoleringen brötskunde familjen se framåt
I Rwanda är det inte ovanligt att omgivningen tror att familjer som får dövblinda barn har drabbats av en typ av bestraffning för sina synder. Sadas mamma berättar att hon tack vare projektet har fått en helt annan förståelse för sin dotters funktionsnedsättning.
– Det allra viktigaste är att jag har lärt mig är att acceptera situationen. Tidigare kändes det skamligt att ha ett sånt här barn. Men genom utbildningen har jag förstått att Sada är som vilket barn som helst, säger Hawa.
Genom projektet har Hawa och Sada också fått möjlighet att träffa andra familjer som lever i en liknande situation.
– Förr trodde jag att jag var ensam i världen om att ha ett barn som var dövblint. Men efter att ha mött andra familjer så har jag förstått att det inte är så. Genom utbildningen har jag träffat andra som har dövblinda barn som ligger långt efter Sada, och som har det svårare. Vi kan kommunicera bättre än många andra, och det är jag mycket lycklig över, säger Hawa.
Efter intervjun åker vi tillsammans tillbaka mot Kigali i vår minibuss. Väl framme har det hunnit bli beckmörkt ute och det kryllar av fordon och människor ute på gatan där vi stannar. Sada kliver snabbt ur framsätet, fäller ut sin ledade vita käpp, tar sin mamma i armkrok och beger sig raskt i riktning mot vandrarhemmet där de ska sova. Klockan åtta morgonen därpå vinkar Sada hejdå till sin mamma, innan hon påbörjar en ny dag av träning på Masaka Centre.
