Thomas Maxe avslutar nu sin tjänst hos MyRight och blickar tillbaka på de sex åren fyllda av lärdomar och insikter. Genom att granska de gamla tidningarna från SHIA-eran, Handicapaid och Handling mellan åren 1984-2002, tar vi en tidsresa tillsammans med honom.
”Innan jag började arbeta hos MyRight visste jag inte mycket om hur situationen för personer med funktionsnedsättningar såg ut i världen eller det stöd som MyRight erbjöd till funktionsrättsorganisationer i de länder där SHIA (som MyRight hette fram till år 2012) var verksam. För mig öppnades en helt ny värld, och nu, efter sex år på MyRight, har jag en mycket djupare förståelse.
När jag började granska de äldre tidningarna från SHIA-eran, särskilt Handicapaid och Handling från åren 1984-2002, imponerades jag först av omfattningen av SHIAs insatser och det fortsatta behovet av deras arbete. Många artiklar beskrev SHIAs projekt över hela världen. I nummer 4, 1992, hade en artikel rubriken ”Nya vindar över Mongoliet – den första handikapporganisationen.” En annan artikel hette ”SHIA-rapport – Afrika, Asien, Latinamerika – Funktionshindrade kvinnor berättar.” I Handling nr 3, 1994, utforskades frågan ”Bistånd – På vems villkor?”.
Vissa artiklar påminde mig om händelser som jag hade läst om i tidningarna på 1980-talet och starkt reagerat på. Jag minns särskilt rapporten om ”Gasläcka från Union Carbides fabrik i Bhopal, Indien, 1984,” som ledde till tusentals dödsfall och orsakade blindhet hos många fler. När jag senare läste berättelserna om de som direkt drabbades och insåg katastrofens påverkan på så många människor, väcktes minnena till liv.
En av dessa människor var Munnekhan Ganjunge, en ung man som förlorade synen i båda ögonen vid 27 års ålder på grund av gasläckan. Att läsa hans berättelse i Handling, där han beskrev hur han blev blind, förlorade sitt jobb och sin inkomst, påminde mig om hur fruktansvärt gasläckan var och hur mycket det påverkade människor.
När jag gick igenom tidningarna insåg jag också att det på den tiden rådde krig, svält och kaos på många platser under 1980-90-talen. En artikel med rubriken ”Minor de bästa krigarna?” handlade om de över 300 000 kambodjanska flyktingar som väntade på att få återvända hem. Under de 13 år som kriget pågick lades över 1 miljon minor ut, och över 30 000 människor dödades eller skadades. En engelsk officer som ledde minröjningen efter kriget sade sorgligt: ”I det moderna kriget är minan den bästa krigaren. Den sover aldrig, blir aldrig trött, behöver aldrig äta och dödar skoningslöst.” Det är något som fortfarande får mig att rysa när jag tänker på det.
Det som imponerade mig mest var att SHIA var på plats och hjälpte till i dessa svåra situationer. Samtidigt innehöll många artiklar budskapet om solidaritet och SHIAs arbete med att bygga broar mellan människor från olika länder. En artikel från 1992 med rubriken ”SHIAs första kvinnoseminarium” beskrev hur kvinnor från SHIAs partnerorganisationer och andra biståndsorganisationer runt om i världen samlades för att mötas, diskutera och utbyta erfarenheter, och för att bygga broar mellan kvinnor med funktionsnedsättning i olika länder.
SHIAs dåvarande ordförande, Birgitta Andersson, avslutade en artikel med orden: ”I framtiden bör vi satsa mer på att förklara för svenskar hur människor i tredje världen lever och hoppas att det i framtiden kommer att bli fler liknande aktiviteter med deltagare från utvecklingsländerna. Men mycket beror på ekonomin.” Dessa ord är lika relevanta nu som de var då.
En artikel från 1992 med rubriken ”Med andra ögon – En indier ser på Danmark” påminde mig om kontrasterna mellan olika delar av världen och hur värdefullt det är att se världen genom andras ögon. En artikel av Pierre Schori i Handling nr 4, 1994, med rubriken ”Återupprätta enprocentmålet” påminde mig om en pågående diskussion som fortfarande är viktig.
Slutligen, en DVD-film med titeln ”Piga ngoma – Daniels resa till Tanzania” berörde mig djupt. Filmen handlade om Daniel Johansson från Kungsbacka, som hade autism, och hans möte med människor, trummor och musik i Sengerema. Den belyser de utmaningar och glädjeämnen som uppstår när människor från olika delar av världen möts.
De tidsskrifter jag har läst fungerar som värdefulla historiska dokument som skildrar hur världen såg ut och det betydelsefulla arbetet som SHIA och andra biståndsorganisationer har utfört genom åren. Jag önskar att fler människor skulle ta del av dessa tidningar, och jag tror att politiker, oavsett partitillhörighet, har mycket att lära från dem.
Ibland kan världen verka snurra alltför snabbt, men det är viktigt att komma ihåg att vissa frågor och utmaningar fortfarande kvarstår.”
Thomas Maxe
Stockholm, 2023
