Yrkesutbildningen gav Sameera livslusten tillbaka

Sameera Sandaruwan var bara tolv år gammal när en fallolycka ledde till att han blev förlamad från midjan och nedåt.  Sameera tappade helt livslusten och kände sig under många år som en stor börda för sin familj. I dag är situationen en helt annan.

en man sitter i rullstol och sträcker fram armarna mot sin lilla dotter som sitter i sin mammas famn
Sameera Sandaruwan med sin fru Indika Hennayaka Mudiyanselage och deras dotter Theekshana Thathsarani

Sameera minns datumet väl, men nästan ingenting av själva fallet från trädet eller den närmaste tiden därefter. Det var den 16 maj 2001 som en faster bad honom att klättra upp i ett träd för att hämta ner en jackfruit till henne. Det gjorde Sameera också, trots att hans mamma hade förmanat honom att inte klättra i höga träd.

-När jag kom hem från sjukhuset kunde jag inte ens röra mig från sida till sida i sängen. Sen blev jag bara liggande där i flera års tid, berättar han.

Sri Lanka räknas i dag som ett medelinkomstland i den lägre klassen. Trots en stark ekonomisk utveckling sedan inbördeskrigets slut lever många av landets invånare nära fattigdomsgränsen. För familjer med låga inkomster kan en olycka som leder till funktionsnedsättning vara en ekonomisk katastrof. I fallet med Sameera blev hans pappa tvingad att sluta jobba för att ta hand om sin son.

 -Under den tiden ville jag bara dö. Jag var helt beroende av mina föräldrar och hade blivit en börda för dem, även om ingen sa att det var så. Vid flera tillfällen försökte jag att begå självmord genom att ta gift. Olyckan skapade så många problem i familjen, som var fattig redan innan. Vi blev helt beroende av mammas inkomster och det gjorde att vi blev ännu fattigare.

Sakta började livet ljusna igen

I samband med vår intervju är Sameera på tillfälligt besök i Colombo med fru och barn. Han ser yngre ut än sina 30 år där han sitter i sin rullstol på MyRights kontor. Han svarar snabbt, precist och med mjuk röst på alla frågor. För en liten stund sedan satt han tyst och tittade kärleksfullt på sin lilla dotter där hon låg och sov mellan två kontorsstolar i rummet bredvid. Flickan är hans förstfödda, bara nio månader gammal och söt som en dröm. Han har också tagit med sig de utmärkelser han har blivit tilldelad av handelskammaren i Monaragala. Den ena är ett certifikat om att Sameera har blivit utsedd till en av provinsens främsta entreprenörer. Den andra är en fortfarande inplastad statyett från samma handelskammare. Båda utmärkelserna brukar vanligtvis finnas på plats i Sameeras lilla verkstad för reparationer av mobiler och annan elektronisk utrustning som han numera driver hemma i byn.

Monaragala är ett av Sri Lankas fattigaste distrikt och innan olyckan jobbade båda Sameeras föräldrar som daglönearbetare för att försörja sina fem barn. Det kom att dröja fyra år efter olyckan innan tillvaron började ljusna lite för Sameera. Efter att bara ha legat i sängen hemma började han att läsa tidningar och skriva texter och dikter.

 -Jag var aldrig särskilt duktig i skolan, men jag kunde läsa och skriva lite redan innan olyckan. Efter fallet lyckades jag träna upp den förmågan. Att läsa, skriva och rita blev ett sätt för mig att glömma problemen, berättar han.

Med tiden började andra bybor besöka Sameera för att be honom om hjälp med att skriva brev. Det ledde till att han började få ett nätverk runt sig och som 16-åring började han även få nya vänner.

 -I och med det började livet förändras. Jag fick även tillgång till en rullstol som en lokal politiker donerade till mig, berättar Sameera.

Yrkesutbildningen blev Sameeras stora vändpunkt

För runt tio år sedan kom han även i kontakt med den lokala organisationen Wellassa Organization of Persons with Disabilities, WOPD. Det var i samband med det som livet på riktigt satte fart igen. Genom organisationen fick Sameera chansen att först gå en teknisk yrkesutbildning och sedan en sex månader lång vidareutbildning med inriktning på reparationer av mobiltelefoner. I utbildningen ingick även ett startpaket med den utrustning som en mobilreparatör behöver – och ett stärkt självförtroende.

 -Innan dess hade jag inte haft någon lust att leva. Men genom yrkesutbildningen träffade jag många andra människor med funktionsnedsättningar. Det fick mig att förstå att jag inte var ensam och det fick mig att börja uppskatta livet mer. I början bodde Sameera hos sin syster hemma i Monaragala och drev sin verksamhet därifrån. I dag bor han tillsammans med sin fru och dotter i deras eget hem i en annan by i distriktet där han också hyr en lokal för sin reparationsverkstad.

-Steg för steg har min ekonomi förbättrats. Nu kan jag betala alla mina utgifter och försörja min fru och mitt barn med mina egna inkomster. Jag är oerhörd glad och stolt över min nuvarande situation. I dag vill jag leva hela mitt liv.

Sameera gav inte upp hoppet om den stora kärleken

En man sitter i rullstol bredvid honom står hans fru och håller i deras lilla barn

Sameera träffade sin hustru efter yrkesutbildningen, då han hade börjat återfå livslusten igen. Men även vägen mot kärleken var en kamp. Varje dag hade han sett Indika Hennayaka Mudiyanselage passera på vägen utanför systerns hus under hennes promenad till arbetet.

-Jag blev förälskad i henne och gjorde allt jag kunde för att vinna hennes hjärta, men först blev jag avvisad. Jag gav dock inte upp utan skrev dikter till henne, skickade meddelanden och fortsatte mina försök att få kontakt, säger Sameera.

Till sist lyckades han och i dag är paret lyckligt gifta. Den enda skuggan över deras relation är att Indikas föräldrar har förblivit motståndare till äktenskapet.

 -De vägrade godkänna mig på grund av min funktionsnedsättning och har fortfarande ingen kontakt med oss. De kom inte ens och hälsade på efter att vi hade fått vårt barn, berättar Sameera.

Han menar att det fortfarande återstår mycket att göra när det gäller attityderna till personer med funktionsnedsättningar i Sri Lanka. Som exempel berättar han om en händelse som inträffade när han var på väg hem från mobilverkstaden tillsammans med sin fru.

-Det kom fram en kvinna som stoppade oss. Jag trodde att hon skulle fråga mig om en mobiltelefon som behövde repareras. Men i stället öppnade hos sin väska och ville skänka några mynt till mig eftersom hon trodde att jag var en tiggare. Då blev min hustru upprörd.

-Om samhället inte ger det stöd som behövs så leder det till att många med funktionsnedsättning inte får några andra alternativ än att tigga, menar Sameera.

 -Med rätt stöd kan många i stället bli självständiga och slippa tigga, säger han.

Behovet av att vara självständig är något som Sameera återkommer till. I dag anser han att det där ödesdigra fallet från trädet trots allt inte har berövat honom på det viktigaste i livet. Och han känner sig inte längre som någon börda.

-Jag har kunnat gifta mig, jag har en ordentlig inkomst och har till och med kunnat ge lite pengar till mina föräldrar. Det har varit väldigt fint att kunna stötta mina föräldrar som nu är väldigt glada för min skull. De har berättat hur de förlorade allt hopp om mig efter olyckan, men i dag är de lyckliga och känner ingen oro, säger Sameera stolt.

Senaste nytt

collage av kärkraftverk, skog och berg med rosa bakgrund och globala torgets logotyp.

MyRight på Bokmässan

Träffa MyRight på Bokmässan i Göteborg! Torsdag 22/9 till söndag 25/9 är MyRight på Bokmässan. Du hittar oss i monter H00:06 på Globala torget. Kom

LÄS MER »
en kvinna ligger på en brygga och tittar i en kikare, bilden är tagen ovanifrån. på bilden står det: vi söker praktikant du hittar oss genom fuf:s praktikantprogram

Praktisera hos oss!

MyRight söker en praktikant till vårterminen 2023! Sök genom FUF:s Praktikantprogram innan 2 oktober och få chansen att jobba en termin med oss. I Programmet ingår dessutom extra kompetensutveckling

LÄS MER »