El grupo objetivo olvidado de la ayuda

Regeringar talar om effektiviseringar och prioriteringar i biståndet men personer med funktionsnedsättning fortsätter att falla mellan stolarna, trots att de utgör en av världens mest utsatta grupper.

De globala kriserna avlöser varandra: klimatkatastrofer, konflikter, ekonomisk instabilitet och humanitära nödlägen. Samtidigt krymper biståndsbudgetarna. Alla vi som jobbar med internationellt utvecklingssamarbete vet vad det innebär i praktiken och att det bakom varje siffra finns en människa som ofta redan lever i marginalen. En av de grupper som drabbas hårdast är personer med funktionsnedsättning. I dag lever omkring 1,3 miljarder människor – motsvarande 16 procent av världens befolkning – med någon form av funktionsnedsättning. De är kraftigt överrepresenterade bland världens fattigaste och löper betydligt högre risk att leva i extrem och multidimensionell fattigdom än befolkningen i stort, enligt en rad studier från både Världsbanken och Världshälsoorganisationen (WHO).

Ändå har endast 0,2 procent av Sidas biståndsinsatser funktionsnedsättning som primärt mål (2024). Detta trots att Sverige genom Funktionsrättskonventionen (CRPD – Convention of Rights for Persons with Disabilities) och Agenda 2030 tydligt lovat att ingen ska lämnas utanför.

Personer med funktionsnedsättning tillhör redan några av de mest marginaliserade grupperna i samhället. Det är inte ovanligt att de är beroende av anhöriga eller isolerade på institutioner, där de fråntas sin värdighet, sitt framtidshopp och sina grundläggande mänskliga rättigheter. När fattigdomen fördjupas drabbas de särskilt hårt, genom ökad utestängning, större beroende av anhörigstöd och ännu svårare ekonomiska villkor. De löper dessutom högre risk att utsättas för våld, svält och diskriminering än personer utan funktionsnedsättning – samtidigt som de ofta saknar möjlighet att göra sin röst hörd.

I till exempel Afghanistan är det fler personer som lever med en funktionsnedsättning än genomsnittet till följd av våld, konflikt och kronisk fattigdom. När Svenska Afghanistankommittén tvingades stänga ner sina rehabiliteringscenter, efter ett förbud mot svensk verksamhet i landet 2023 på grund av koranbränningarna i Sverige, vittnade mamman Saeeda Mohammadi om att hon och hennes dotter Malika, som är född med klumpfot, fortsatte åka till centret, trots att det stängt. Skenorna Malika fått för att kunna gå hade blivit för små. Centret kunde återöppna under 2025, men riskerar nu att tvingas stänga permanent till följd av nedskärningarna.

Att arbeta med funktionsrättsfrågor är en effektiv fattigdomsbekämpande insats. Det finns kunskap, beprövade metoder och insatser som stärker inkludering och självständighet. Men erfarenheter från hela världen visar samma mönster: utan riktade resurser och politisk vilja riskerar personer med funktionsnedsättning att hamna utanför.

Funktionsrättsperspektivet måste genomsyra hela det internationella utvecklingssamarbetet. Alla som arbetar med bistånd måste säkerställa att personer med funktionsnedsättning faktiskt inkluderas i mål, planer och uppföljning – inte bara i ord, utan i praktiken.

Investeringar i personer med funktionsnedsättning är inte välgörenhet. Det är en förutsättning för hållbar utveckling, jämlikhet och demokrati. När världens över en miljard människor med funktionsnedsättning utestängs från utbildning, arbete och samhällsdelaktighet förlorar vi alla.

Vår fråga till alla biståndsaktörer är enkel: Håller ni fast vid löftet att ingen ska lämnas utanför?