Det är torsdag eftermiddag i ett soligt Kathmandu. Vår sista dag på uppföljningsresan till Nepal. Jag och min kollega från MyRight sitter trötta men glada efter fyra intensiva dagar fyllda med möten, samtal och intryck. Vi har fått möjlighet att träffa flera av våra partnerorganisationer, ta del av deras arbete och se på nära håll hur våra gemensamma insatser gör skillnad. Det har varit inspirerande, lärorikt – och väldigt mänskligt.
Just nu befinner vi oss på kontoret hos National Federation of the Deaf Nepal (NDFN), där vi precis avslutat ett lyckat årsmöte tillsammans med den svenska medlemsorganisation DDF – Dalarnas Dövas Förbund, som varit med på länk. Jag ber att få ställa några frågor till generalsekreteraren Sitaram Ojha, som genast tackar ja till en intervju. Vi flyttar oss till ett intilliggande rum och sätter oss i två mindre soffor. En teckenspråkstolk slår sig ner mellan oss och samtalet börjar. Sitaram är 30 år idag, men hans resa inom den nepalesiska dövrörelsen började redan som tioåring.
”Jag fick en bok om teckenspråk i skolan. På baksidan fanns en logga som fångade min uppmärksamhet. Det var NDFNs”, berättar han.
Han avbryter kort intervjun, går fram till en bokhylla och plockar fram just den boken – den exakta kopian han såg som barn. Han vänder på den och visar mig logotypen. Den är där, precis som han mindes den.
”Det var första gången jag kom i kontakt med NDFN. Nu, 20 år senare, är jag generalsekreterare för organisationen.”
Jag blir ärligt imponerad. Vilken resa! Sitaram berättar vidare om varför NDFN behövs. För att erbjuda teckenspråksutbildningar, stärka lärare, skapa synlighet och förbättra situationen för döva i hela landet. Men framför allt för att ge döva människor en gemensam röst.
”Om vi inte organiserar oss blir vi inte hörda. Som individer är vi svaga – men som rörelse kan vi påverka. NDFN kan hjälpa till att minska våra utmaningar och säkerställa att vi får de rättigheter vi har enligt lag.”
Han lyfter också vikten av att organisationen är en aktör på både nationell och internationell nivå, där man kan nätverka, påverka och utarbeta policy tillsammans med andra.
”Regeringen lyssnar mer när vi talar som organisation än när vi kommer som enskilda personer”, säger han.
Framtidsvisionerna är tydliga. Sitaram vill se fler döva representerade inom beslutsfattande instanser – inte bara i civilsamhället utan också i politiken. Han vill se en utbildningsreform som gör läroplanen mer inkluderande för döva elever, där teckenspråk tolkas och där visuellt lärande, som video, får större utrymme.
”Alla döva ska ha tillgång till teckenspråkstolkning. Det är en grundläggande rättighet.”
När vi lämnar kontoret känner jag mig på nytt inspirerad. Det är möten som dessa som påminner mig om varför vi gör det vi gör. Om vad som händer när människor får möjligheten att organisera sig, bygga kunskap – och forma framtiden på sina egna villkor.
Cecilia Palacios Persson, verksamhetsutvecklare på MyRight
